Italian High Renaissance Painter, 1483-1520 Italian painter and architect. As a member of Perugino's workshop, he established his mastery by 17 and began receiving important commissions. In 1504 he moved to Florence, where he executed many of his famous Madonnas; his unity of composition and suppression of inessentials is evident in The Madonna of the Goldfinch (c. 1506). Though influenced by Leonardo da Vinci's chiaroscuro and sfumato, his figure types were his own creation, with round, gentle faces that reveal human sentiments raised to a sublime serenity. In 1508 he was summoned to Rome to decorate a suite of papal chambers in the Vatican. The frescoes in the Stanza della Segnatura are probably his greatest work; the most famous, The School of Athens (1510 C 11), is a complex and magnificently ordered allegory of secular knowledge showing Greek philosophers in an architectural setting. The Madonnas he painted in Rome show him turning away from his earlier work's serenity to emphasize movement and grandeur, partly under Michelangelo's High Renaissance influence. The Sistine Madonna (1513) shows the richness of colour and new boldness of compositional invention typical of his Roman period. He became the most important portraitist in Rome, designed 10 large tapestries to hang in the Sistine Chapel, designed a church and a chapel, assumed the direction of work on St. Peter's Basilica at the death of Donato Bramante,   Related Paintings of RAFFAELLO Sanzio :. | The Madonna of Foligno | Angel | Vision of the Cross | Christ relive | Portrait de Jeanne d Aragon |
Related Artists:
Gustav Wentzel
(7 October 1859 - 10 February 1927) was a Norwegian painter. He was best known for interiors and domestic and rural scenes. His artistic style was associated with Naturalism and noted for accurate observations and attention to detail. Gustav Wentzel was born in Christiania. He was a pupil of painter Knud Bergslien (1879-81) of and Frits Thaulow in 1883. He also studied for a time in Paris at the Academie Julian in 1884 and at Academie Colarossi with Leon Bonnat and Alfred Philippe Roll (1888-89). Wentzel first public painting was exhibited in Albert Cammermeyer bookstore during the autumn of 1879. His painting Snekkersvennen, which had been rejected by the Christiania Kunstforening, led to a lasting dispute and the establishment of an exhibition organized by the artists themselves, which eventually became an annual event called Autumn Exhibition (Høstutstillingen) in Oslo. Among his paintings at the National Gallery of Norway are I fiskernaustet from 1881, Frokost from 1882, and Dans i Setesdal from 1887. Wentzel was decorated Knight, First Class of the Royal Norwegian Order of St. Olav in 1908
manguin
Henri Charles Manguin (Paris, 23 March 1874 - Saint-Tropez, 25 September 1949) was a French painter, associated with Les Fauves. Manguin entered the Ecole des Beaux-Arts to study under Gustave Moreau, as did Matisse and Charles Camoin with whom he became close friends. Like them, Manguin made copies of Renaissance art in the Louvre. Manguin was very much influenced by impressionism, as is seen in his use of bright pastel hues. He married in 1899 and made numerous portraits of his wife, Jeanne, and their family. In 1902, Manguin had his first exhibition at the Salon des Independants and d'Automne. Many of his paintings were of Mediterranean landscapes; these represented the height of his career as a Fauve artist. He traveled extensively with Albert Marquet throughout Southern Europe. In 1949, Manguin left Paris to settle in Saint-Tropez, where he died soon after, on September 25, 1949.
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).